Hela livet utan böcker?

Till Senegal!

Det är kväll. Solen har just gått ned i oceanen. Mörkret faller och ljuden utifrån förändras. Jag bor på universitets hotell.

Låt mej börja från början. Medan jag skriver de orden funderar jag plötsligt när och var den här berättelsen började. Det kan vara så att den började för omkring 20 år sedan, den dagen då jag upptäckte att det var något som inte stämde med mina ögon. Jag later dessa 20 år bli en annan berättelse en annan gång. Men den berättelsen gav mej möjlighet att i november 2012 flyga till Bangkok och Världsblindunionens generalförsamling. Där fick jag många nya vänner, däribland Mr M. från Dakar i Senegal, Afrika. Sen dess har M och jag brevväxlat via mej,

I Bangkok bekräftades det jag föreställt mej. Det är många i världen som inte har tillgång till den sortens hjälpmedel som jag själv har, dels p.g.a. att man i deras samhällen inte har råd med dem, dels för att de inte har tillgång till elektricitet – vilket dagens hjälpmedel behöver. Det är också väldigt många som inte har tillgång till böcker och annan information i tal eller punktskrift – så som jag har.

Min vän M arbetar med tillgänglighetsfrågor vid universitetet i Dakar. I våra brev diskuterade vi frågorna jag nämner ovan. Och snart växte olika projektidéer fram och jag upplevde att det blev mer och mer intressant. Så en dag reste jag hit.

Det är min sista kväll här vid oceanen. Projektidéerna som slog rot via mejl har diskuterats på universitetet och med det Senegalesiska Synskadeförbundet och de presenteras också i universitetets tidning. Idéer för hur projektet skall finansieras finns också. För goda välplanerade projekt finns det pengar i världen - eller hur?

Nu skall jag resa hem – jag har lovat komma tillbaka i januari 2014. Det ser jag fram emot!

Skrivet i Dakar, april 2013